Prostatacancer

 

 

Hem

Jag ska här försöka berätta om min resa från att ha fått beskedet att jag hade prostatacancer till förberedelser, operation och rehabilitering.

 

 

   
  Jag har nog haft en enorm tur. Det började med att jag ramlade ner från en ställning på mitt arbete den 26 augusti 2013 och skadade ryggen. Därefter följde en del läkarbesök, medicinering, röntgen och sjukgymnastik. Vid ett tillfälle frågade min läkare på vårdcentralen, när var det senast som man kontrollerade prostatan? Jag hade ju kommit upp i de åren då man bör (ska) kontrollera sin prostata. Jag är född 1951 så jag hade då fyllt 62 år. (Vi killar kontrollerar vår fysiska ålder i körkort/id/pass. Den mentala åldern kommer väl alltid att diskuteras.) Senast jag fick min prostata kontrollerad var 2009 efter en galloperation, och den befanns då vara i bra kondition.
Då ska vi kontrollera den på nytt, det är i alla fall 4 år sedan. Jag fick lämna ett blodprov för PSA-värde. Det är nu den 7 oktober 2013, det visade sig att mitt värde var 4,9, alltså lite förhöjt. Läkaren undersökte också rektalt, och tyckte att jag borde undersökas av urolog på CLV. (CLV=CentralLasarettet i Växjö).  Remiss skickades den 10 oktober och jag blev kallad till undersökning och ultraljud den 28 november.

Denna undersökning blev inte riktigt vad jag hade föreställt mig, ett ultraljud i mitt sinne är en scanner med lite kletig massa på som man för fram och åter utanpå huden. Men, här blev det i stället ett 1-tumsrör (det kändes så) uppkört rektalt och 10 cellprover togs.
Efter själva undersökningen så fick jag klä på mig samt placera ett inkontinensskydd i kalsongerna då det kunde blöda lite som efter alla cellprover. Sjuksköterskan som var kvar i undersökningsrummet påpekade för mig att "Klistret på skyddet ska vara mot kalsongerna", jag hade gissat detta sa jag. "Man kan inte vara för säker" sa hon, "En man som nyligen genomgått samma undersökning som jag just gjort ringde hit och var lite uppretad då han vänt på skyddet fel, och satt klistret på fel håll och därefter cyklat hem" Denna lilla historia hade sina poänger. Vi måste ha instruktioner till allt, vi som inte ens kan parkera två bilar snyggt i rad om det inte finns parkeringsrutor uppmålade.

Nu blev det en lite orolig väntan på resultatet av ultraljudsundersökningen. Den 18 december var vi kallade, vi är då jag och hustrun. Vi blev visade in i ett rum där läkaren som utfört undersökningen och en sjuksköterska kom in. När jag såg att sjuksköterskan hade en del papper och kuvert i handen förstod jag att nu är det skarpt läge.
Läkaren förklarade att 7 av cellproverna var friska men de 3 resterande var cancerangripna. Detta var lite som att få en rak höger på något känsligt ställe. Sedan fick vi förklarat för oss vad det fanns för alternativ för att bli kvitt detta elände.
Nr 1 var operation med hjälp av robot, Nr 2 var strålning och Nr 3 var hormonbehandling.
(Alternativ 3 gällde inte mig.) Nr 4 fanns inte med i listan över min framtid, det var att strunta i allt och låta cancern vinna.
Nu kom en av de svåraste bitarna i det hela, JAG/VI skulle bestämma vilken metod jag ville göra. Jag/vi fick inte bestämma oss där och nu på stående fot utan vi skulle diskutera detta hemma i lugn och ro. Vi hade givetvis fått alla förutsättningar av läkaren/sköterskan samt en hel del information i de papper och broschyrer vi fick med oss.

Vi blev ganska snabbt klara på att det är ett nytt liv vi ska ställa in oss på, med vad allt detta innebär, vi fick informationen den 18 december så någon riktig julstämning ville inte infinna sig varken hos hustrun eller mig. Den 7 januari hade jag en telefontid med läkaren som utfört ultraljudet, och då skulle jag/vi ha bestämt vad fortsättningen skulle bli.

I kuvertet som sjuksköterskan överlämnade till oss fanns en liten broschyr från ProLiv som jag ögnade igenom som hastigast. På en av sidorna fanns det uppräknat ett flertal kontaktpersoner med namn, telefonnummer, födelseår och vilka behandlingar de genomgått samt när de gjorde det. Där hittade jag ett namn på en som jag kände ganska väl så jag ringde upp honom omgående. Tack för allt stöd, han kom hem till mig och berättade rakt och utan omskrivningar vad jag hade att vänta mig. Vad jag än valde för metod. Detta samtal på ca 2 timmar gjorde att jag "landade" ganska snabbt och var nu helt inställd på operation med robot.

Den 7 januari bestämdes det att jag skulle opereras med hjälp av robot, så nu var det bara att invänta kallelse med tider.
Första träffen blev den 20 februari, på Inskrivningsavdelningen på kirurgmottagningen. Här var det som att komma in i en annan värld, tyst, lugnt, ingen stress. Detta gjorde att det automatiskt blev lugnande för mig också. Det var provtagning av alla de slag, EKG togs och flera samtal genomfördes. Jag fick träffa sjuksköterska, narkosläkare, sjukgymnast och läkaren som skulle operera mig. Samtliga var lugna, sakliga och mycket trevliga. Jag kände knappast någon nervositet alls efter denna dan, trots att jag var mycket väl medveten om att det blir ett nytt liv med allt vad det innebär.
Operationen skulle bli av den 26 februari, men om jag fick morgontiden eller eftermiddagstiden skulle jag få reda på den 25 februari via telefon. Det blev morgontiden.

26 februari 2014.
Nu är det dagen O, ankomst till Inskrivningsavdelningen 06,45. En lugnande tablett slank ner och kläder byttes från civila till Lanstingets käcka "one size fits all", sen i säng.
Sängen drogs iväg i korridorer, i hissar, för att till slut hamna i operationssalen. Ett bekant ansikte dök upp och frågade hur det var, det var narkosläkaren, men innan jag hann svara fick jag en mask över ansiktet och så var den dan slut, nästan.
Uppvaknandet på post-op var skönt, inget illamående, inte ont, lugnt och skönt var det. Alla i personalen var helt underbara, stort + och tack till alla där.

Klockan 22,50 kom jag upp på sal 6 på avd 33. Här var det något problem med värmen, +24 grader är lite svårt att sova i. Men jag fick inte vara kvar så länge utan dagen efter, den 27 februari, vid 15-tiden så kom min kära hustru och svärfar och hämtade mig.

 
     
  Nu är jag då hemma och ska påbörja återkomsten till ett normalt/nytt liv. De två första veckorna hade jag kateter så då var det inga svårigheter att hålla tätt, det var bara att öppna en kran så var påsen på vänsterbenet tom. Jag hade en fantastisk hemtjänst, första veckan hemma efter operationen så hade min hustru tagit ut ledighet och det var en stor hjälp och ett stort stöd.

12 mars 2014
Så kom dagen då katetern skulle tas bort, det gick bra, men nu ska jag lära mig att hålla tätt. Detta är lättare sagt än gjort. Jag fick både muntliga instruktioner och även dokumenterade för att inte glömma bort vad jag ska göra. Knipövningar/träning, 3 gånger per dag, detta hade varit något för Susanne Lanefelt, med sitt käcka kniiiiiiiiip.
Normalt så styrs kissandet med ryggmärgen, men jag måste lära mig att tänka när jag ska knipa i det vardagliga livet. Vi hosta, när jag ska lyfta något, när jag reser mig upp osv. En enda liten miss och så kom det lite i inkontinensskyddet. Det känns lite förnedrande ibland att jag inte kan tätt. För att inte tala om hur jag tycker att jag luktar, som en sanitär olägenhet. Förmodligen är det väl bara jag själv som tycker detta. Jag har bett min närmaste omgivning att säga till om de känner någon otrevlig odör. Har hittills inte sett någon backa undan rynkande på näsan.
Jag tycker själv att det går framåt, fördelningen mellan inkontinensskyddet och toalettstolen ökar till förmån för toalettstolen.

Träna på och jobba med att lösa de problem som uppstår så ska jag fixa detta.
Den 8 april ska jag få träffa läkaren som opererade mig, och då hoppas jag givetvis på att få positiva svar, dvs. positivt på så sätt att det inte finns någon cancer kvar i mig.

Till all personal, ingen nämnd, ingen glömd, vill jag framföra ett stort och ärligt TACK. Ni är helt fantastiska och underbara människor. Många klagar på att vår sjukvård är så dålig, men jag kan inte tänka mig att jag hade kunnat få ett bättre mottagande/en bättre vård. Detta gäller både före, under och efter operationen.

 
     
  En sak som varit väldigt viktig för mig, är att jag har fått prata om detta. Säkert är det många i familjen, vännerna och övriga som tycker att jag är vansinnigt tjatig, men ni får ta det, det har hjälpt mig väldigt mycket. Ett steg i min rehabilitering är att skriva av mig. Ordet "cancer" är så negativt laddat. För många är cancer = död. Det behöver det inte vara idag, det finns så många mediciner och metoder att bota och/eller hejda utvecklingen av sjukdomen.  
     
  8 april 2014
Så kom då äntligen dagen då vi skulle få besked om jag var fri från cancern eller det skulle bli en fortsatt behandling. Beskedet var positivt, jag är fri från cancer, åtminstone vid prostatan.
Senare samma dag var jag med på min första träff med ProLiv Kronoberg. Det var både positivt och trevligt, det var en samling "goa gubbar" som alla hade prostataproblem. Efter en hel del pratande, av framför allt vi tre som ganska nyligen var robotopererade så bjöds det på gott kaffe och fin smörgås. Jag ser fram emot nästa träff.
 
     
  23 april 2014
Träningen för att hålla tätt fortsätter. Vissa situationer går bra, andra mindre bra. En av de svåraste momenten är att försöka hålla tätt när jag inte kan hålla ihop benen, t.ex. när jag stiger ur bilen, in i bilen går bra.
Ett annat moment som jag har svårt med är när jag har suttit för länge och ska resa mig upp. P.g.a fallskadan där bl.a. svanskotan blev skadad, gör att när jag reser mig upp från sittande så har jag så pass mycket smärta att hjärnan (min alltså) inte klarar av att hantera både smärtan och knipandet samtidigt. Jag övar på detta också men tycker givetvis att det går för långsamt.
 
     
  Med tanke på vilken tur jag hade med att komma under vård så snabbt så vill jag att ni grabbar/gubbar som är i min ålder, gå och kontrollera er med ett enkelt PSA-prov. Jag hade inga som helst problem vare sig med smärtor eller kisseriproblem men hade ändå prostatacancer.  
     
  24 april 2014
Så kom dagen när vi skulle få träffa en sköterska för att prata om ett fortsatt kärleksliv. En mycket kompetent och trevlig terapeut. Här fick vi beskriva vår situation, och så fick vi många tips och råd hur vi skulle komma tillbaka in i kärlekslivet. Det enda som gjorde ont var demonstrationen av Caverjet, och då demonstrerade hon den inte på mej utan på en attrapp, men det räckte. Utprovning av hjälp-medel för kärlekslivet pågår. Dvs. Smålandsviagra, (Sildenafil, är billigare än Viagra) och Bondil. Resultatet redovisas senare.
Vidare så pågår träningen för att hålla tätt.
 
     
  4 maj
Det är snart 10 veckor sedan jag opererades och jag kämpar för fullt med träningen för att hålla tätt. En förkylning med mycket och envis hosta stör träningen rejält. Det känns nästan som det går bakåt, men jag skyller på hostan.
 
     
  25 maj
Tiden går och jag tränar på för att slippa använda inkontinensskydd, men det är svårt. Visserligen blir det små framsteg men jag tycker ändå att det börjar bli jobbigt. Nu när värmen har kommit så blir det nästan dubbelt jobbigt. Inte så kul att gå i kortbyxor med inkontinensskydd i men jag har inget val. Det är fortfarande vissa rörelser som hindrar mig att hålla tätt, speciellt när jag böjer mig framåt och vid rörelser när jag är bredbent. Snart är det tid för nytt PSA-prov, det är lite pirrigt. Förhoppningsvis ska det vara i det närmaste 0 (noll). En vecka senare så är det återträff med min opererande läkare samt sköterska.
Kärlekslivet har gått lite på sparlåga pga förkylningar och hustruns arbetsbörda. Men det finns reaktioner kvar, som väl är. Vi har provat både Sildenafil och Bondil. Sildenafil fick jag en vansinnig baksmälla av, hade huvudvärk som efter den värsta brakfest. Bondil fungerade bättre då jag slapp baksmällan samt fick uppleva en ny sorts orgasm. Kort och intensiv, det var inte som tidigare då känslan sakta ebbade ut efter en orgasm, utan det var som att stänga av en strömbrytare. Det kommer att ta några gånger innan ett fullt samlag kan genomföras. Men min hustru har ett bra handlag så det löste sig.
Träningen på samtliga plan fortsätter.
 
     
  8 juni
Framstegen i att hålla tätt går sakta, men det går framåt. Det går inte åt så många inkontinensskydd nu. Men ett annat lite problem har dykt upp den sista veckan, jag har fått smygläckage, jag läcker utan att märka något. Det är en form av pyspunka. Men förhoppningsvis så ska det också försvinna.
Angående kärlekslivet så blir det att använda Bondil när det blir aktuellt. Sildenafil ger som sagt en rackans huvudvärk, fast det är som en indikator. Samtidigt som huvudvärken kommer, kommer ståndet.
Träning fortsätter och hoppet om att bli torr i byxan är det sista som överger mig.
 
     
  18 juni
I går var det en glädjens dag. Vi träffade läkaren som hade opererat mig på ett planerat återbesök. Gissa om jag var nervös, jag skulle få besked om min cancer var borta eller ej. PSA-provet som jag tog för några veckor sedan hade ett så lågt värde att det inte var mätbart. Det betyder att jag åtminstone för tillfället är botad från min cancer. Nu behöver jag inte gå på fler planerade läkarbesök på kirurgen men jag ska kontrollera mitt PSA-värde i 10 år framåt. De första två åren kollas jag 2 gånger per år, och visar det sig att PSA-värdet håller sig på denna låga nivå så kollas PSA-värdet 1 gång per år. Har jag några frågor så tar "min" sköterska hand om det.
Helt plötsligt försvann klumpen i magen, faktiskt väldigt skönt.
Sen var det ju det här med att hålla tätt. Det går framåt, men sakta, enligt läkaren så ligger jag på en normal nivå i läkningsprocessen. Då återstår det "bara" ToT. (Träning och Tålamod).
Nu börjar det närma sig midsommar och semester. Vi har massor att göra i Mörbylånga, men min rygg krånglar för mycket efter fallet på jobbet, så det får gå i slow motion. Tur jag har en hustru som är duktig och arbetsam. Vidare så ska vi ha lite intim träning också. 
 
     
  1 juli
Oj vad det är drygt, att det inte ska gå att hålla tätt. Jag tränar som en lite vilde men likt tusan så är det en del rörelser som  gör att jag läcker, inte mycket, men tillräckligt för att behöva inkontinensskydd. Vidare så har värken i ryggen blivit värre och värre, så nu är jag tillbaka där att värken tar överhand över knipandet. För närvarande är det på en sådan nivå att torka sig i rumpan efter ett toalettbesök är smärtsamt. Jag tycker jag har hamnat i en ond cirkel. All den fina sjukgymnastiken jag fick för ryggen innan operationen är som "borta". När jag väl kan hålla tätt så är det förmodligen att börja om hos sjukgymnasten. Skulle hon fortsätta med de övningar nu som hon gjorde för min rygg innan operationen fick jag ligga naken i ett badkar, och sen bara spolas av. Flera av de övningarna är just de rörelser som jag har svårt med att hålla tätt.
Semestertider stundar, normalt ser man ju med glädje och förväntningar fram emot semestern. Jag har tyvärr inte den känslan i år. Att gå omkring som vuxen med blöja i en förhoppningsvis varm och skön sommar är inte högst på önskelistan. Värmen, svetten, ev. urinlukten, att som kille hela tiden vara hänvisad till en toalettstol när man är kissnödig är inte heller något man längtar efter. Efter operation har jag svårt att stå och kissa, kan inte tömma blåsan ordentligt, utan är snart kissnödig igen. Å andra sidan är det förbaskat bekvämt att sitta på toastolen, lätt att byta inkontinensskydd, lätt att svara i telefon, man kan läsa en tidning eller läsa nyheterna i leksaken. (Den apparat som kan göra ca 1000 saker och i bästa fall ringa med och/eller ta emot samtal.
 
     
  8 augusti
Så var då detta års semester ett minne blott. Varmt så det förslår har det varit och att gå med inkontinensskydd har inte gjort sommaren skönare. Vi hade en hel del att göra på huset i Mörbylånga, men så mycket gjort blev det inte. Det som gjordes, fick Laila göra.
Min rygg har tyvärr inte fungerat som önskat utan är som sagt tidigare tillbaka på ruta 1. Täthållningen går som väl är framåt, men ack så sakta, jag vill vara torr nu och kunna sköta mina toalettärenden på ett normalt sätt. Det som är jobbigast är att smärtan i ryggen prioriteras av hjärnan så jag kniper inte då jag borde. På den intima sidan så går det bättre och bättre. Styvnaden blir hårdare för varje tillfälle och snart har vi förhoppningen att kunna genomföra ett normalt samlag. Ett halvt Uncle Ben ger inget spänn. Tack Laila för att du står ut med mig.
Usch det var mycket gnällande men vi hade i alla fall tur med vädret. Jag/vi fortsätter och kämpar oss fram till ett så normalt liv som möjligt.
 
 
  2 september
Äntligen har jag kommit igång med sjukgymnastiken igen efter "avbrottet" pga prostataoperationen. Tyvärr är det så att jag är tillbaka där vi började efter fallolyckan på jobbet, plus att jag har gått snett för att kompensera för ryggsmärtan men det har gjort att höger höft hat fått stryk i stället. Men jag litar till 100% på min sjukgymnast att hon fixar detta och i en förlängning kan jag börja gå igen och då även minska lite i vikt.
Kisseriet blir bättre och bättre, nu kommer det så lite att jag måste väga inkontinensskydden för att veta hur mycket jag läcker. Senaste veckorna har det varit förargligt lite, på en halv dag, har jag läckt så lite som 3-5 g. Lite i inkontinensskyddet men för mycket för kalsongen.
Inom det intima området så sker det också framsteg, vi har helt inriktat oss på att använda Bondil som visat sig fungera bra på mig.
Vi jobbar på med övning och träning på alla områden.
 
     
  27 september
Då har jag passerat (nästan) en ny milstolpe på resan mot ett normalt liv. Jag har lagt av inkontinensskydden, åtminstone på hemmaplan. Ska jag åka någon längre resa eller vara borta 4-5 timmar så har jag fortfarande skyddet på mig för säkerhets skull. Men än så länge har det inte hänt någon "olycka". Sista dagen jag hade skyddet hela dagen var den 23 september, efter mötet med ProLiv så har jag lagt av inkontinensskyddet med vissa undantag och det känns både skönt och lite konstigt. Jag har ju haft inkontinensskydd sedan den 12 mars då katetern togs bort.
Det har kommit en ny skrift angående PSA-prov från Socialstyrelsen. den finns under länken PSA-prov högst upp på sidan. Vidare så har jag lyssnat på ett föredrag om det Nationella Vårdprogrammet för prostatacancer vilket var mycket intressant. Finns också längst opp.
 
     
  28 oktober
Tyvärr har jag fått ett litet bakslag. Jag har fått problem med ryggen, i torsdags, den 23/10, råkade jag vrida på kroppen då jag steg ur bilen vilket resulterade i ett litet knak i ryggen. Inte så stora problem just då, men på lördag kväll, den 25/10, då kom smärtan vilket gjorde att jag åkte ett par steg bakåt. Smärtan översteg känslan för kissnödighet vilket i sin tur resulterade i blöta byxor, inget roligt alls. Men i dag, den 28/10 har jag fått hjälp av min sjukgymnast så nu hoppas jag att jag är på banan igen.
För övrigt så har det gått bra, har varit utan inkontinensskydd i ca 1 månad med några små olyckor på vägen, men det blir längre och längre mellan olyckstillfällena. Har även börjat arbetspröva, nu till att börja med 3 dagar i veckan och två timmar per dag. Fungerar detta så ska jag från och med va 47 gå upp till 5 dagar i vecken men fortfarande 2 timmar/dag.
Övriga övningar och träningar pågår för fullt.
 
     
  7 december
Det är härligt att få ett besked från sin sköterska som säger att ditt psa är mindre än 0,1. Men, rehabiliteringen av rygg och förmågan att hålla tätt står helt stilla, ibland känns det som att det går bakåt. Det är en olycklig kombination med ryggskadan och prostataoperationen, när det smärtar i ryggen så prioriterar min hjärna smärtan och knipandet kommer sekundärt.
Jag har nu fortsatt med min arbetsprövning, hat gått upp till 5 dagar i vecken men fortfarande bara 2 timmar per dag. Det känns ganska bra men efter vissa dagar är smärtan i ryggen rätt svår. Detta har då gjort att jag har fått börja använda inkontinensskydd igen, trots idoga träningar så är min knipmuskel och jag inte helt överens med hur det bör fungera. Vi fortsätter som vanligt och ser fram emot en skön jul- och nyårshelg.
 
     
  11 januari 2015
Då har vi passerat alla jul- och nyårshelger och kommit in på det nya året, med allt vad det innebär. Det har väl inte skett så stora förändringar men de små som sker har gått åt rätt håll. Är nästan tät nu, det lilla som kommer sker när jag jobbar. Nya rörelser, nya muskler som ska användas, men framför allt så ska man ju tänka sig för också. Är lite svårt ibland när det är obekväma arbetsställningar och tunga lyft. Är nu igång och arbetar skarpt. 2 timmar om dagen med sikte på att gå upp på halvtid. Framstegen går alldeles för långsamt, tycker jag, men man är inte 20 år längre, i kroppen. Precis som tidigare så är det svårt att hålla tätt då smärtan i ryggen blir för svår.
På det intima planet så är det inga förändringar mot tidigare, men träning pågår. Jag fortsätter själv nu med träning både vad det gäller ryggen och kniiiip övningarna.
 
     
  15 juni 2015
Men oj vad tiden har gått fort. Jag kan ju inte skylla på att jag inte har haft tid då jag inte är pensionär än. Det har varit en tid med både ris och ros. Jag har fortfarande inte blivit tät, men efter 3 behandlingar på Amadeuskliniken i Gislaved så ser det betydligt ljusare ut.
Som jag har skrivit tidigare så ramlade jag ner från en ställning på jobbet och landade platt på ryggen, och har sedan dess haft stora problem med ryggen både på fritiden och framför allt på jobbet. Jag fick ett tips av en annan medlem i ProLiv Kronoberg om Gislaved.
Mitt i rehabiliteringen för ryggskadan fick jag beskedet om prostatacancer, vilket inte gjorde det lättare. Väl i Gislaved konstaterades det att jag är feldiagnostiserad från början och därmed felbehandlad. Jag var sjukskriven helt från den 27 augusti 2013 till den 31/12 2014. Fr.o.m den 1 januari började jag arbeta 2 timmar per dag till och med den 30 april och efter den 1 maj 4 timmar per dag. Under hela den här tiden har jag ätit Tramadol och Alvedon 665, dygnet runt p.g.a smärtor i ryggen.
Den 25 maj 2015 var jag på Amadeuskliniken första gången, det visade sig att jag hade inte alls skadat ryggen, utan mitt bäcken låg 3 cm ur läge. Efter 1;a behandlingen kunde jag gå som vanligt och minimalt med smärtor, har inte tagit en enda värktablett sedan den 24 maj. Besök 2 och 3 var att räta upp ryggen som såg ut som ett S och justering av nacken. Har ett återbesök där om 8 månader, om inget händer vill säga.
Helt underbart, hade jag kommit någon dag efter fallet så kanske jag bara hade behövt att vara hemma ett par veckor. Nu kommer det att ta några månader att få ordning på kroppen efter så lång tid med felaktig behandling.
Nu inträder nästa fas i rehabiliteringen, jag får börja om till viss del med knipövningarna då musklerna i bäckenbotten nu arbetar i lite andra lägen men jag har gott hopp att kunna jobba ifatt detta också.
Jag tog nytt PSA-prov och fick besked den 17 april att värdet var mindre än 0,1, vilket då innebär att jag än så länge är fri från cancern. Nästa prov blir då i oktober, så det är bara att hålla tummarna.
Jag har utökat knipövningarna samtidigt som jag kör ett träningsprogram från Amadeuskliniken, jag hoppas att jag är klar till årsskiftet för då går jag i pension och då vete tusan hur jag ska få tiden att räcka till.
Nu är det snart midsommar och jag lovar att bättra mig med rapporterandet. Då det gäller den intima biten så är vi på samma ruta som tidigare har haft mest mentala problem med att jag inte är tät, men jag har en hustru med både tålamod och humor.
Som vanligt är det träning både för ringmuskel och andra muskler som gäller, än ger vi inte upp.
 
     
  23 juni 2015
Nu har dagen kommit då jag ska prova att med medicinens hjälp bli tät. Skulle börjat igår men Apoteket hade inte denna nya medicin hemma. Så idag har jag hämtat ut den och börjat på.  Jag ska ta den i sex veckor, jag hoppas verkligen att det ska fungera. Jag börjar faktiskt bli ganska trött på att gå med blöja på.
Det håller fortfarande hjälpen jag fick från Amadeuskliniken, inga värktabletter sedan den 25 maj. Det är en lång väg tillbaka eftersom jag gått med "fel" behandling i nästa två år.
Träningen fortsätter både Amadeusövningarna plus knipövningar.
 
     
  Fortsättning följer...